MIN BARNDOMS JUL

Det var en osedvanligt kall och snörik vinter. Far, hästen och den gamla snöplogen av trä kämpade en ojämn kamp mot det vita elementet. I början gick det bra. Men efter ett tag orkade inte hästen flytta ut alla snömassorna. Det blev till att försöka köra på kanterna. Till sist såg vägen ut som en tratt, där den gångbara delen inte var mer än gångbar, möjligen framkomlig med spark. Far var också angelägen om att göra vägen så bra som möjligt. För direkt efter helgerna skulle han göra sextio dagars beredskapsövning i trakterna kring Örkelljunga. Jag måste berätta en liten episod från den tiden. Far tyckte mycket om chokladpudding, och mor skickade vid ett tillfälle en liten skål till honom. Det var före plastens tidevarv, och skålen gick sönder. Men far försäkrade att han kunde rädda alltsammans, och att både mage och smaknerver fick sitt.

Karin, Bertil, Gösta, Margareta. Evert längst fram. Från 1949

Men tillbaka till julen. Far letade alltid upp årets gran när det var barmark. Det gjorde han när han tog sin söndagspromenad i skog och mark. Med yxans hjälp placerades så granen i den egenhändigt snickrade julgransfoten. Sedan fick den stå i uthuset och bida sin tid.

November och december var extra arbetsamma. Julgrisen hade slaktats och mor hade fullt upp med att ta vara på all maten. Det fanns ingen frys utan allt skulle tillredas och konserveras och fläsket skulle saltas. Köket var arbetsplatsen och finrummet var kylskåp. Men nu så här före jul hade allt gjorts färdigt och burits ner i källaren. Och mor kunde nu skura trägolvet i finrummet. Allt luktade så gott när grönsåpan gjort sitt.

Vi barn fick visserligen hjälpa till med slakten, men för oss fanns det kanske mera en förväntan om något annat. Jul och julklappar hör ju ihop. Dessutom hade skolovet just börjat. Och jag hade fått vara med och fira julen på ålderdomshemmet. Inte som intagen men väl som tomte för att glädja de gamla. Varför jag blev utvald vet jag inte. Jag kommer heller inte ihåg så mycket mer än att jag var ende kille bland flera flickor. På gamla dar har jag förstått att jag var tomte redan då.

Många av julklappspaketen hade redan kommit. Fast det fortfarande var brinnande krig hade amerikapaketet kommit fram. Det var lite av tidig julafton när vi öppnade det. Det innehöll ganska mycket, men det jag mins var kaffet, risgrynen, den mörka fruktkakan och de platta tuggummina.

Emil Bengtsson hade slutat att ha kor. Han kom ofta och köpte mjölk hos oss. Och när han kom, dagen före julafton, hade han leksaker med sig. Det var Helmer som hade ordnat det hela. Leksakerna var inte inslagna och blev det inte hellre. De var ju avsedda för oss alla. Den leksak jag kommer ihåg var ett flygplan. Det var gjort av ek och omålad.

Och så hade vi förståss tårtkartongen från mina gudföräldrar Sylvia och Kalle. Den innehöll wienerbröd och många sorters kakor. Visst var mors kakor mycket goda, men köpekakor var någonting alldeles extra.

Vi hade Wiskadahls- och Åhlen & Holms kataloger hemma. Varför vet jag inte riktigt. Vi köpte sällan något. Kanske var avsikten att de skulle gå till ändstationen. Men någongång på höstkanten fick vi önska något ur dem. Inga stora saker, men visst var det spännande. Jag tror att jag en gång önskade och fick en liten hammare.

I sången sjungs det -det har kommit en båt med bananer. Och precis så var det. Vi hade aldrig sett än mindre ätit någon banan. Knappast mor och far heller. Men nu var vi en del av den stora världen. Vi fick var sin. Det var ju ransonering och även en liten banan kostade en kupong. Jag minns hur vi med respekt tog emot den lilla, svagt böjda, gulgröna varelsen. Helt plötsligt hade vi förpassats till Afrikas djungler. Vi skalade av en liten bit och tog oss en tugga. Gott? Tja! Fast visst smakade mors revbensspjäll bättre. Men det var spännande. En ny värld hade öppnats på glänt. Vi sparade och sparade, bananen blev brunare och brunare. Jag tror att det sista fick vi äta med sked.

Så kom då själva julafton. Julgranen bars in i sovrummet och vi fick hjälpa till och klä den. Det jag kommer ihåg var flaggorna, smällkaramellerna som vi tillverkat i skolan, fåglarna med sina vippande stjärtar och så ljusen. Det fanns ingen ström på den tiden så det blev hederliga stearinljus. Vi hade också några tomtebloss. De varade många år, för vi fick inte tända dem inomhus. Vi fick också hjälpa till att sätta upp julbonaderna. Det var de gamla fina med motiv av Jenny Nyström. Jag har kvar en bonad från den tiden. Hörnen är helt sönder efter alla häftstift. Far hade eldat upp i kakelugnen och mor hade dukat bordet. Och framåt kvällen var den stora tiden inne. Den fina fotogenlampan och alla stearinljusen bidrog till den fina julstämningen. På bordet fanns all julmat som tänkas kan, hemlagad gjord av mor. Och det hemlagade brödet som också har sin historia. Av brödet kunde man utläsa om hösten varit regnig eller torr. Var inte kornen tillräckligt torra fick brödet en döbakad rand längst ner. Tjock rand var lika med regnig höst. Dryckerna till maten var saft och svagdricka. Öl och sprit förekom aldrig. Jag har ett mycket starkt minne från julmiddagen. Några gånger och endast vid dessa tillfälle började vi med en bordsbön.

Efter maten var det julklappsutdelning. Trots sin ringa skäggväxt var det far som var tomte. Jag kan inte minnas att det där med att tro på tomten var något problem. Under de allra första åren kanske, men det var för tidigt för att finnas lagrat i hjärnan. Jag tyckte att "vårt sätt" att dela ut julklappar var naturligt. Några julklappar visste jag om, även om jag utåt hade glömt dem. Några, särskilt de mjuka klapparna, blev överraskningar. Jag tror att jag blev glad även för dem. Got mat, fin stämning och glädje över julens gåvor, det är mitt minne.

Det blev tidig kojning, för vi skulle till julottan. Den började klockan sex, och vi måste vara där i god tid för att få någonstans att sitta. Klockan fyra väckte mor oss. Vi klädde oss fint och varmt. Så bar det ut i den stärnklara vinternatten. Far var den ende som stannade hemma. Av alla minnesbilder som jag har är kanske julottefärden den mest minnesvärda. I alla hus brann ljusen, och ju närmare kyrkan vi kom desto fler människor såg vi . Alla hade ett för ögonen. Att i kyrkan, gemensamt, få uppleva det som hände för nästan tvåtusen år sedan.

Loshults kyrka                                                         Arthur Rynge kyrkoherde 1925-60

I den helt fullsatta kyrkan fick vi ta del av julens budskap. Den store förmedlaren, utöver alla körer och den mäktiga orgelmusiken var prästernas präst Arthur Rynge. Han var redan då en legend i Loshult. Han hade konfirmerat Sylvia, alla syskonen utom Calle och hann även med att döpa några barnbarn. Han hade en kraftfull röst och en dialekt med lite sydskånskt inslag. Han var född utanför Malmö. Rynge var älskad och respekterad och framförde sitt kall helt enligt den tidsanda och sätt att se på det kyrkliga som rådde då. Jag kan inte minnas att han i sin kyrkliga gärning talade som en domedagsprofet, utan snarare om glädje, frid och försoning. Trots all sång, musik och predikan fanns det en sak som jag minns mer än annat. Det var offergången. Innanför altarringen och iförd sin vita mässkrud stod Rynge och nickade igenkännande till sina församlingsbor när de sakta vandrade runt och lämnade sina gåvor. Vi barn lade några kopparpengar, mor kanske en silverpeng. Men en av bygdens stora söner Ragnar Benson, storbyggmästare från Chicago , lade en sedel. Tänk vad alla julkalas och syföreningar hade missat om han inte hade funnits. Lade han femtio kronor, hundra eller mer. Frågor som diskuterades länge, men som aldrig fick något säkert svar.

När så de sista tonerna hade klingat ut, lämnade vi kyrkan. Då hade gyningsljuset så sakta börjat lysa upp vinterlandskapet. Några ord till vänner och bekanta. Sedan vandrade vi sakta hemåt till far och den goda värmen.

Juldagen, på den tiden firades i stillhet. Vi lekte lite med våra julklappar. Vi läste jultidningar. Under hösten hade vi sålt jultidningar. Och som bonus blev det några över till oss själva.

Vi var också lite sportiga. Far hade tillverkat skidor åt oss. De var tillyxade av björkstammar. De såg nästan proffsiga ut. Det stora problemet var att få skidspetsarna böjda. Jag minns hur de satt i spänn mot spisen under nätterna. Men de raknade ganska fort och det blev många kullerbyttor när spetsen for i marken. Fast både vi och snön var mjuka så det brukade sluta lyckligt. Lite senare, direkt efter kriget kunde vi köpa gamla militärskidor i Hultaberg. Där fanns ett stort lager, och för en billig peng, kunde vi få "riktiga" skidor. Jag kommer inte ihåg vad han hette som förmedlade försäljningen, men det var en gammal puckelryggad gubbe, säkerligen yngre än vad jag är idag.

Vi körde också skridskor. På den tiden var kärret nedanför huset vattenfyllt, en bra skridskois. Premiären skedde på skridskor med den vackra rundningen framtill.

Sedan blev det de med den spetsiga fronten. Det mesta fungerade bra, men bindningarna klarade inte riktigt våra avancerade övningar.

Annandag jul var vi alltid hos Syster och Hilding i Killeberg. Det mest bestående minnet är de goda gräddkolorna . De var kokta på grädde och smakade fantastiskt. Mor kokade sina på mjölk. Men vi klagade aldrig. De var goda de också. Vi hade också kalas någon gång under helgerna. Mor och far hade bjudit några av grannarna. Det var bland andra Erik och Valter. Valter var lekledare för de enda jullekar som förekom hos oss. Det blev lite dans kring granen, med skära skära havre, flickan hon går i ringen och alla de jullekar som vi lärt vid skolavslutningen. Mor och far deltog aldrig i de lekarna, men jag är säker på att de gladdes åt att vi hade det bra.

Till sist något om mor och far. Jag vet inte vilka drömmar och förväntningar de hade. Kanske hade mor drömt om ett annorlunda liv. Men en sak vet jag. De levde för oss och för att vi skulle ha det bra. Det fanns inte tid att sitta vid brasan och läsa sagor eller umgås på det sätt som man kan läsa om i veckotidningarna. Ändå var vi de rikaste barn som fanns. Inte på pengar eller prylar, men på den kärlek och omvårdnad de gav oss. Jag kan inte påminna mig några hårda ord från dem. Istället fanns det en gemenskap och värme som inte kan uttalas, skrivas eller köpas för pengar. Att min minnesbild är så ljus beror också till mycket stor del på att mina storasyskon, särskilt Karin, fick dra ett stort lass som extramamma. På min ålders höst kan jag minnas delar av den vackra sången Barndomshemmet. De oss livets goda lärde. Jag förstod det inte förrän jag blev stor.

Alla mina minnesbilder är sanna. Kanske inträffade de inte samma år. Kanske inte exakt under jultiden. Men de är minnen från min barndoms jul.

Gösta