När
farfar besegrade Gylet
Denna
berättelse vill jag, med tacksamhet tillägna min farfar, den gamle Dragonen,
Nils Sjölin och även min far Bror Sjölin. Genom sitt hårda och ofta
oegennyttiga arbete gav de oss förutsättningar för en trygg och fin framtid.
När den här berättelsen börjar skriver vi 1921. Norrhulta gyl, hultagylet eller rätt och slätt gylet var enligt den topografiska kartan en sjö. Arealen var två hektar. Medelvattenståndet var en halv meter och vid högvatten på våren en meter. Gylet avvattnade 600 hektar mark, dels Stränghulta myr, dels skogsmark norr och väster om gylet. Utflödet skedde via en liten bäck sydvästut mot Gungekulla. Väster om gylet fanns mossmarker varav endast de delar som var längst bort kunde utnyttjas för odling. Resten kunde, i bästa fall användas som bete, eftersom vattenståndet var för högt. Hög vattenhalt ger dålig bärighet och gör odling omöjlig. För att, så långt det var möjligt, kunna bruka sank mark försågs hästarna med skyddsskor Jag hittade, i min barndom, resterna av sådana. En stor träplatta med smidesdetaljer för infästning till hästskorna. Om jag inte mins fel finns sådana till beskådning på Loshults Hembygdsmuseum.
För att förstå vikten och nödvändigheten av att öka den odlingsbara arealen kommer här en liten historik. Under 1800-talet mer än fördubblades folkmängden i Sverige. Det ledde till stora problem med försörjningen. Begreppet "Fattigsverige" var en realitet. I stor utsträckning utnyttjades betesmarker för odlig av säd och potatis. Boskapsbeståndet sjönk och med det gödselmängden. Konstgödsel i större mängd impoterades först under senare delen av seklet, och inhemsk tillverkning startades först 1890. För att klara försörjningskrisen började man på allvar intressera sig för torrläggning av kärr- och mossmark. Myndigheterna gav lån och bidrag. 1886 bildades Svenska Mosskulturföreningen. Det var en statsfinansierad intresseorganisation som forskade kring, och spred upplysning om odlingsmöjligheter. Man gjorde också inventeringar i olika delar av landet. Inventeringen avsåg inte bara mossmark lämplig för odling utan också omfattningen av bränn- och strötorv. Jag har i min ägo årsskriften från 1909.Under 1908 inventerades Kristianstads Län, och därmed också Loshults Socken. Tio olika mossar undersöktes. Den mest närliggande var Kjellstorpsmossen, och det största, där torrläggning redan skett, var sänkningen av Rågebodasjön. Det projektet gav 100 hektar odlingsbar mark. Från det stora till det lilla, men ack så viktiga. Före torrläggningen av gylet hade farfar ett hektar odlad mossmark. Det var Pellabiten, Trehörningen och Backabiten (gulmarkerat på bilagt kartblad). Efter torrläggningen kunde han få yttrligare tre hektar odlingsbar mark. Men steget mellan odlingsbar mark och odlad mark var stort. Det var tungt och slitsamt. Det numera utdöda verktyget flåhacka var för många mindre bönder det enda verktyget som stod till buds. Far använde det när han gjorde den sista nyodlingen i början av 1950-talet. Från 1930-talet och framåt avstannade arbetena med torrläggning av mossmark. Efter andra världskriget ökade välståndet kraftigt i Sverige. Rationell odling och möjligheter till import gjorde att behovet av mossodlingar minskade.
Det merarbete som en mossodling krävde gjorde odlingarna olönsamma. Granen började ersätta havre, vall och potatis. Så mossodlingarna fick leva under en ganska kort tid. Men nyttan får inte underskattas. Många svältande munnar kunde mättas, och den stora utvandringen hade säkert blivit ännu större om inte mossodlingarna funnits. Oavsett behovet hade mossodlingsepoken ändå blivit ganska kort. Mossodling är nämligen en självförstörande process.Själva mossarna har bildats när växterna förmultnat på grund av syrebrist. När den uppodlade marken utsätts för syret i luften minskar torvjorden lite varje år.
Spelet kan börja
I
Loshultsboken har Artur Strid lämnat en målande beskrivning av Loshultsbranden
när den började tisdagen den 12:e juli 1921. Jag skall göra en liten
komplettering till allt som skrivits. En detalj som hade en avgörande betydelse
för avvattningen av gylet. På sin väg söderut drog branden fram över
mossmarkerna väster om gylet. Det varma och torra vädret gjorde att det blev både
jord- och mossbrand. En av de senare uppodlade tegarna kallade vi, på grund av
sin utformning, för stövelbiten. Vid "vristen" fanns en stor flat
sten en liten bit över marken. Far berättade att den stenen inte syntes före
branden. Att det var jordbrand bekräftades också av de undersökningar som
gjordes efter branden.
Det
finns ett komplett "Förslag till nygrävning av avloppsdiken inom Kjällstorp,
Blackatorp, N.Hulta o Gungekulla Byar" upprättad hösten 1921 av Lennart
Holmström Statens Lantbruksingenjör i Kristianstad. Den handlingen låg
till grund för senare syneförrättningar och fungerade även som
underlag vid arbetets utförande. Vem som beställt undersökningen och vem som
betalt den framgår inte av tillgängligt underlag, men det är nog en inte
alltför vild gissning att den blev ett resultat av de skadeståndskrav som
riktades mot järnvägsbolaget efter branden, och att det var bolaget som
stod för kostnaden. För avvattningen av gylet innebar det att kanalen fick grävas
djupare.
Inledande
möten
Den
23:e augusti 1922 lämnades en ansökan in till Länsstyrelsen i Kristianstads Län
om "syneförrättning enligt vattenlagen för torrläggning av vattenskadad
mark". Sökande var Per Persson Gungekulla, Nils Sjölin Kjällstorp och
Axel Holmkvist N.Hulta.
Den
17:e mars 1923 förordnade Länsstyrelsen lantbruksingenjör Lennart Holmström
att verkställa syneförrättning enligt 10:e kapitlet 33§ i vattenlagen.
Berörda
markägare var: (bokstavsbeteckningar finns på bilagt kartblad) Emil Bengtsson
Kjällstorp (A), Nils Sjölin Kjällstorp (B), Sven Johan Johannesson
Blackatorp, (Ca), trafikchefen Brink Sölvesborg (Cb), Axel Holmkvist
N.Hulta (D), Frida Grotte Oskarshamn (E), Karl Persson N.Hulta (F), Per Persson
Gungekulla, nuvarande Olofssons (G), Olof Persson Gungekulla (H), Kristianstad-
Hässleholms Järnvägar (som även ägde järnvägen Kristianstad- Älmhult), Vägsamfälligheten
Östra Göinge och till sist "huvudpersonen" själv det samfällda
GYLET.
Den
16:e maj 1923 hölls det första mötet på Hultabergs station. Till mötet hade
utgått en personlig kallelse, annons i Norra Skåne och genom uppläsning i
kyrkan. Lantbruksingenjör Lennart Holmström var ordförande vid detta , liksom
kommande möten. Detta möte var av mera formell karaktär. Man gick igenom de
tre sakägarnas ansökan. Det tidigare redovisade förslaget till åtgärder för
att torrlägga gylet genomgicks. Det upplystes om att samtliga sakägare skulle
deltaga i kostnaderna. Fördelningen skulle baseras på den nytta som torrläggningen
medförde. Två sakägare meddelade att de inte ville deltaga med kostnader. L.
Holmström förklarade att han, till nästa möte, skulle "vidtaga för ärendets
vidare handläggning nödiga undersökningar och värderingar". Nytt möte
bestämdes till den 2:e juni på samma plats. Protokollet skrevs och justerades
omedelbart.
Möte
den 2:e juni. Samtliga sakägare var närvarande antingen själva eller genom
ombud. L. Holmström redogjorde för förslaget som nu kompletterats med ägobeskrivning,
hävdeförteckning, värderingslängd, kostnadsberäkning och kostnadsfördelningslängd.
Två sakägare förklarade att de ej ville deltaga i kostnaderna. Som skäl
angav de att kostnaden översteg nyttan. L. Holmström förklarade då att under
sådana förhållanden mötte laga hinder att utföra företaget. De sökande
hade ej, den av vattenlagen, erforderliga majoriteten. På de sökandes begäran
uppsköts syneförrättningens avslutande till den 17:e juli. Protokollet upplästes
och sammanträdet slöts.
Genombrott
i förhandlingarna
Möte
den 17:e juli. L. Holmström redogjorde för nya undersökningar enligt särskild
bilaga. Undersökningarna resulterade i att de sökande förklarades berättigade
att genomföra projektet. I enlighet med vattenlagens föreskrifter uppdrogs åt
Nils Sjölin att i laga ordning utfärda kallelse till sammanträde för val av
arbetsstyrelse. Han skulle också förvara alla handlingar och ritningar. En sakägare
inlämnade, genom ombud, protest mot arbetets utförande. Förrättningen förklarades
avslutad. L. Holmström meddelade att besvär mot syneförrättningen ska inlämnas
till Söderbygdens Vattendomstol i Stockholm senast sextio dagar efter dess
avslutande (dagens datum).
Vad
var det då som gjorde denna omsvängning möjlig och som räddade projektet?
Gylet hade tidigare klassats som sjö. Projektet innebar då en sjösänkning
med strängare krav, enligt vattenlagen. Vid närmare undersökningar, rådgörande
med kollegor och besök på platsen kom L. Holmström fram till att gylet inte
kunde betraktas som sjö i vattenlagens mening. Det var inte särskilt stort,
och hade lågt vattenstånd. En starkt bidragande orsak var säkert uppgiften om
att det vid tiden för Loshultsbranden var nästan torrlagt. Det fanns inget
vatten för släckningsarbetet.
Information
ur den särskilda bilagan:
-
Företagets namn: Kjellstorp-Gungekulla Vattenavledningsföretag av år
1923.
-
Företaget ska skötas av en arbetsstyrelse. Styrelseval ska anmälas
till Länsstyrelsen enligt vattenlagen kap.7:62.
-
Arbetet ska försäljas å offentlig entreprenadauktion
-
Arbetet får ej påbörjas förrän syneförrättningen vunnit laga
kraft.
-
Arbetsstyrelsen ansvarar för att arbetet utföres enligt handlingarna.
Vid behov ska rådgöras med Lantbruksingenjören.
-
Arbetsstyrelsen ansvarar för alla ekonomiska transaktioner. Redovisning
för delägarna ska ske årligen.
-
Arbetet ska vara färdigställt inom tre år, och är lagligen avslutat när
det blivit godkänt av Statens Lantbruksingenjör.
-
Arbetsstyrelsen ombesörjer erforderlig årlig rensning av kanalen.
-
Arbetsstyrelsen ska, minst, en gång per år informera delägarna. Jag väljer
här att ordagrant återge hur ett kallelseförfarande kunde se ut.
"Kallelse sker genom en kringsänd kallelselista å vilken delägare teckna
sina namn, eller på annat i vattenlagens 7 kap. 64§ fastställt sätt senast
åtta dagar en gång årligen kalla delägarna till sammanträde för gemensamma
angelägenheters dryftande".
Utdikningens
omfattning, kostnader och finansiering.
Eftersom
kostnadsandelarna skulle stå i proportion till den förväntade nyttan, och för
att få maximal rättvisa hade detaljerade ägobeskrivningar gjorts. Brandskadad
mark hade också redovisats.
Avdikningsområdet,
i sin helhet omfattade 1.9 har åker och 31 har äng m.m. Jordmånen består av
djup mylla på grus och sand. Till odling föreslogs 10.2 har, varav farfars
andel var den största (3.1 har). Resterande del föreslogs utnyttjas som äng
m.m. Här var farfars del lägre (1.1 har)
Kostnaderna
för utdikningen, inkl. synekostnader och kostnader för lån och anslag beräknades
till 7.434:36. Dessa kostnader belastade farfar med 22%. Kostnaden för
uppodling (tegdikning, jordbearbetning m.m.) beräknades till 6.149:40. Dessa
arbeten borde genomföras inom en åttaårsperiod.
Finansieringen
föreslogs ske dels genom lån (5.410:-) från odlingslånefonden dels
statsbidrag utan återbetalningsskyldighet (1.800:-).
Kostnader
för årlig rensning av kanalen låg utanför själva utdikningsprojektet.
Kostnader för uppodlingen låg helt och hållet på den enskilde markägaren.
De
avgörande besluten
I
protokoll dat. 15:e nov 1923 och den 8:e jan. 1924 har sakägarna beslutat att
gemensamt hos Kungl. Maj:t göra en underdånig ansökan om största möjliga lån
och anslag av allmänna medel för projektet.
Eftersom
inga överklaganden inkommit fastställde Söderbygdens Vattendomstol syneförrättningen
den 16:e nov.1923.
Den
12:e nov. 1924 inkom från Väg- och Vattenbyggnadstyrelsen ett till Konungen översänt
yttrande över de arbeten som berörde häradsvägen Loshult-Hökön. Det
redovisade förslaget godkändes med tillägget att vederbörande banbefäl
skulle kontaktas beträffande de arbeten som berörde järnvägen.
Val
av arbetsstyrelse hölls den5:e febr. 1924. Kallelse till mötet skedde genom
Kungörelse i kyrkan och genom annons i Norra Skåne. Valet utföll enligt: Nils
Sjölin ordf., Olof Persson ledamot och Sven-Johan Johannesson supl. Till
justeringsmän valdes Emil Bengtsson och Per Persson. Länsstyrelsen i
Kristianstad behandlade och godkände protokollet den 15:e febr. 1924.
Kontrakt
mellan Kungl. Lantbruksstyrelsen och Nils Sjölin undertecknat av Nils den 7:e
sept. 1925. Villkoren följde i allt väsentligt det förslag som
Lantbruksingenjör L. Holmström upprättat. Noterbart är att det är Nils som,
personligen, är ena parten. Det fanns "finstilt" även på den tiden.
Så om någonting hade gått snett kunde det blivit svårt för Nils. Ur
kontraktsinnehållet kan bl.a. läsas att arbetena skulle påbörjas senast den
1:e september 1925, vara färdiga senast den1:e september 1928. Odlingsarbetena
skulle vara klara senast den 1:e september 1935.
Den
16:e oktober bekräftade Kungl. Lantbruksstyrelsen kontraktet ovan.
Offentlig
auktion den 15:e augusti 1925
För
de flesta av oss gamlingar får rubriken oss att tänka på den tiden då Samhällets
"olycksbarn", unga som gamla, av socknen såldes på auktion till lägstbjudande.
Jag har försökt hitta uppgifter på offentliga entreprenadauktioner,
som det här var frågan om. Jag vet att det förekom i början av 1900-talet,
men inte hur länge. Idag finns ju offentlig upphandling, men i en annan
skepnad.
Den
här dagen var som julafton för farfar. Nu hade allt arbete, alla funderingar,
alla möten och allt pappersarbete burit frukt. Nu skulle spaden bokstavligen
talat sättas i jorden. Nu skulle GYLET BESEGRAS.
Auktionen
skulle hållas och kontrakt skrivas. Allt på samma dag.
Jag
kan i min fantasi tänka mig hur det såg ut i och kring Kjellstorp den här
dagen. Vid bordet, i finrummet satt farfar tillsammans med Olof Persson och
Sven-Johan Johannesson. Där fanns också intresserade entreprenörer. Det framgår
inte hur många, men det var minst två. Sedan fanns där, eller i närheten,
personer som skulle justera protokoll, bevittna avtal, gå i borgen för den
blivande entreprenören och säkerligen många intresserade, inte minst övriga
delägare. Så det blev nog mycket kaffekokning för farmor.
Arbetet
utropades första gången för 7.000:-.Efter åtskilliga bud och underbud
stannade lägsta anbudet på 4.100:-. Det var en entreprenör från Glimåkra.
Tyvärr kunde han inte ställa den säkerhet för arbetenas fullgörande som
styrelsen krävde. Vid ny genomgång antogs det av Sven Kullberg Loshult avgivna
anbudet på 4.500:-. Auktionen var avslutad och protokollet bevittnades av
August Christiansson Fälhult och Emma Olsson.
Ett
arbetskontrakt upprättades med Sven Kullberg. Som borgensmän hade han Johan
Andersson Signal Kongstorp och P. Friberg Loshult. Arbetet skulle påbörjas omgående
och vara färdigställt den 1:e november 1926. Naturhinder fick påverka färdigställandetiden.
Av entreprenadsumman skulle 15% innehållas tills arbetena blivit insynade och
godkända. Farfar sov nog gott den natten.
Vad
hände sedan?
Protokoll
från den 15:e december 1926 visar att arbetena färdigställts, godkänts och
att entreprenadsumman utbetalts till Sven Kullberg. Protokollet har bevittnats
av August Christiansson Fälhult.
Den
3:e juni 1929 kom en avbetalningsplan från Länsstyrelsen. De första fem åren
var amorteringsfria. Mellan åren 1932-1956 skulle farfar betala 80.17 :- årligen.
Slutbetalning med 72.82:- under 1957.
Lånesumman
översteg de faktiska kostnaderna med 2000:-. Istället för att ordna en
brakfest på Stora Hotellet i Älmhult beslutade arbetsstyrelsen att fondera
500:- till kommande rensning av kanalen. Resten återbetalades till delägarna.
1927
och framåt gjordes det stora arbetet med att odla upp mossmarken.Den större
delen gjordes under farfars tid. När far 1932 övertog Kjellstorp fortsatte han
arbetet. Totalt uppodlades c:a 95% av den mark som föreslagits till odling.
Bilagt kartblad visar utökningen av odlingarna.
Under
40-, 50- och början av 60-talet gav mossodlingarna fina skördar havre, vall
och potatis. Senare delen av 60-talet minskade jordbruksverksamheten. Fars
utslitna kropp tog ut sin rätt. 1974 planterades gran på mossodlingarna. Därmed
var en kort men intensiv och viktig epok slut. Det är svårt för oss att förstå
hur farfar och far tänkte och vilka visioner de hade. Det var kraft,
viljestyrka, envishet och framtidstro. De bokstavligen bröt marken för vår
skull. När planteringen av gran påbörjades tyckte far att det var bra. Han
var realist. Men jag är säker på att det var med stor sorg i hjärtat som han
konstaterade att "var sak har sin tid".
Epilog
Det
har varit fantastiskt att få göra den här resan, 90 år tillbaka i tiden. Att
försöka förstå hur människor tänkte, och hur samhället var uppbyggt.
Ingen vill väl ha den tiden tillbaka, men rätt använt skulle mycket av dåtidens
uppträdande, och gemenskap vara en tillgång i vårt nutida samhälle.
Kyrkan
spelade en framträdande roll som förmedlare av den lokala informationen. Det
fungerade eftersom kyrkligheten var stor.
Ord
som "Till Konungen" och "underdånig" finns inte längre.
Och det är ingenting vi saknar. Men vi ska komma ihåg att det var det formella
sättet att uttrycka sig. Och det gällde lika mycket mellan myndigheter som
mellan den enskilde och myndigheten. Och Konungen var inte detsamma som Kungen.
Att "skriva till kungs" var ett uttryck som fanns långt senare.
Den byråkrati och den formella hanteringen som fanns verkar, idag, mycket överdriven. All information protokollfördes justerades och arkiverades. Skrivelser och kallelser skulle utformas på ett visst sätt. Men det innebar att alla ärenden kunde behandlas korrekt. Det gav en säkerhet för den enskilde. Projekt gylet" var ett litet projekt, men behandlades av tjänstemännen på ett korrekt och mycket positivt sätt. Utan Lantbruksingenjör L. Holmströms noggranna och idoga arbete hade projektet aldrig kunnat förverkligas.
Farfar
Jag är stolt och full av beundran för den Nils Sjölin som jag lärt känna i projek "gylet". Han tjänade "Kung och Krona i Armen" åren 1885-1897, som indelt soldat. Han gjorde fyra resor till Canada. När han kom hem 1915 var det för att stanna i Kjellstorp. Det var då han påbörjade utvecklingsarbetet.
Den militära utbildningen Har alltid haft hög status, även när det gäller samhällskunskap, arbetsledning m.m. Kanske var det här han förvärvade de kunskaper som gjorde honom till den självklare ledaren för detta projekt. Hans stora kunnande gjorde att han blev respekterad både hos myndigheter och övriga delägare. Hans sätt att uttrycka sig i skrift vittnar om intresse, och mognad.
Tack farfar det gjorde Du bra!
Gösta